Varför?
Det ska jag berätta.

Det började med att jag gjorde mina vänner Linn och Tova sällskap på deras skolavslutningsfest. Jättetrevligt! De där konststudenterna är riktigt sympatiska!
Sen kutar vi vidare till krogen Pelikan. Fortfarande jättetrevligt.
Sen vandrar jag och Linn vidare i jakt på en fest i den sammetskatiga svärtan i Tanto. Inte lika trevligt – det är mycket vandra runt i blindo inblandat.

Sen skiljs vi åt när vi inte hittar nån fest.
Och nu börjar det roliga. För er.
För det var fan inte roligt för mig.

Jag kommer fram till porten som leder in i mitt hus. Jag har glömt mina nycklar hemma, men det visste jag. Och det var lugnt eftersom jag hade kommit överens med mor min att jag bara skulle ringa, och så skulle hon komma ner och öppna åt mig.
Men dessa jävla smartphones… ja, de drar väldigt mycket el. Och min hade ingen.

”Jaha? Varför är detta så fruktansvärt? Bara låna nåns mobil, hallå!”
Tack för denna värdefulla input.
Men jag kan inga nummer utantill.
”Jaha, så ring 118118!”
Ja, och nu kommer det – trumvirvel, tack! – ingen svara när ett okänt nummer ringer mitt i natten!

Vad gör man i detta läge? Man får inte tag på någon och är utelåst.
Jag vet inte vad man gör, men jag sover, i alla fall, utomhus.

Först i en port, men det blev snabbt för kallt. Speciellt när jag tog en gipssäck från en byggarbetsplats för att använda som rumpkudde.
Jag stod upp och sov på 7Eleven, Mariatorget. Fan vad de är trevliga där, förresten! Grymt!
Sen så crashade jag på en bänk i Mariatorgets tunnelbana. Förvånansvärt bekvämt.

Ja, jag har haft trevligare nätter.

Snart är skolan slut, sommarn har precis börjat och pressen för att hitta sommarjobb har legat tungt ett tag.

Och nu ser det ganska ljust ut, faktiskt!
Runt kl. 12 imorgon så kommer jag väl att komma hem och lägga mig på golvet och grunna över vad ”jag verkligen inte borde sagt” eller ”det är så intressant att lungornas storlek står i direkt proportion till hur nervös man är”.

Men kanske – kanske! – kommer jag också att bli webbredaktör. Och det är minst 3 nyanser coolare än att säga ”jo, öh, jag är student” på fester!

Men jag har inte tid att skriva! Jag måste ansa, putsa och trimma varje del av min kropp!
Fin ska man vara på intervju!

De senaste åren har min syn på (olaglig)fildelning skakats. Först när det kom så brydde jag mig inte, sen vände jag mig emot det, och på senare tid har jag inte varit så säker.
Som ung så har jag ju befunnit mig i en miljö där man hellre friade än fällde Pirate Bay-personerna, till exempel.

Och den enda anledningen till varför jag inte varit 100% emot fildelning är att många har sagt att ”de som delar filer går också på konserter och köper sen också folks skivor och grejer på riktigt!”, de menade alltså att ingen vinst gick förlorad.
De som har sagt att det är deras rätt, av nån jävla anledning, att ta musik från nätet gratis har jag aldrig lyssnat på – de är riktigt kassa i skallbenet.

Men tydligen så har inte hela ”det är ett offerlöst brott”-argumentet bevisats förns nu!
Jag känner mig fett lurad!

Jag bara antog – och man ska aldrig anta! – att detta argument faktiskt baserades på hård, kall, okännande, vetenskaplig fakta.
Men icke!

Men, ja ja, mina principer gnyr och gnäller lite, men nu kan jag, åtminstone, tycka lite bättre om fildelning.
Bestämt mig har jag dock inte.

Vi har en mindre uppgift nu här på sluttampen på terminen, nämligen att vi ska recensera 5st vetenskapliga artiklar inom ämnet ”PR”.
Först tyckte jag det lät mest som att kontinuerligt bonka huvet i väggen.

I alla fall tills jag insåg att vi skulle leta upp artiklarna själva.
Och att universitetsstudenter sitter på världens jävla juvel!

Science Direct – en asfet databas där en massa vetenskapliga artiklar samlas! Typ, som en elefantkyrkogård fast utan alla skelettdelar.
Ja, och elefanter.

Jag spanar runt där nu, och jag saliverar bokstavligen.
Detta ska bli hur kul som helst!

Det jobbigaste tycker jag dock är att skriva personliga brev, och speciellt till ett jobb som man, i stort sett, pluggar till.
Man vill förmedla engagemang men samtidigt verka trevlig.

Hela den situationen gjorde mig extremt nervös.
Jag höll händerna över tangentbordet, intog en ”försjunken i tankar”-position och lät tankarna flöda.

Tyvärr så var det enda som faktiskt började flöda svett från mina armhålor. Ganska mycket, dessutom. Och så kände jag mig väldigt förvirrad över att det inte uppenbarades text på skärmen.
För skrev gjorde jag tydligen inte.

Istället satt jag där i en kvart och vibrerade svettdrypandes medan jag stirrade ilsket på datorskärmen.
Och det enda jag fick tillbaka var ett kallt, okännande sken.

Nu handlar det om det där trippelmordet i Härnösand igår. Läskig historia.
Och nu är ju en person gripen, och han har också erkänt. Det visar sig att det var brorsan till barnen som mördades.
Usch, obehagligt.

Så då tänkte aftonbladets nyhetsredaktion att hela hans namn och hans ansikte skulle publiceras.
Dessutom skulle man publicera ganska detaljerad information om hans familj.

Vafan, liksom?
I en mindre stad – eller till och med stora städer! – så blir det alldeles för lätt att ta reda på vilka hans familjemedlemmar är. Och att de inte skulle bli brännmärkta av att ha en mördare i släkten som de inte visste om tror ingen.

Så då undrar man ju verkligen hur viktigt det är att sälja dessa lösnummer.
Och om aftonbladets redaktion vet vad som är journalistik och vad som är sensations- och smärtmäklande.

Jag gick in på deras sida för att kolla och, ja, det är faktiskt helt vanliga grejer. Typ, penntroll och grejer.
Dessutom är det asfreaky musik – sån där som bor i mardrömmarnas land.

Jag fattar inte riktigt varför de gör detta.
Det finns en princip som heter ”Den lilla gåvans makt”, vilket helt enkelt betyder att om man erbjuder e liten gåva i utbyte mot ett köp så ökar chanserna lavinartat att ett köp genomförs.
Seriöst, det var ett magasin som skickade med en 50-öring med sina prenumerationsformulär. Antalet prenumeranter ökade massivt det året.
Det är också anledningen till att det finns godis på kontor!

Men kan det vara en sån sak?
Eller är den här kampanjen ett försök att förbättra människors attityd gentemot Försäkringskassan genom att säga ”Jo, men nu är du delaktig. Alltså kan du aldrig mer klaga på oss! Även om vi sabbar ditt liv! Mwaha!”

Nä, jag fattar inte.
Och nu har mardrömsmusiken snurrat runt i bakgrunden här alldeles för länge, så jag börjar tappa greppet om verkligheten.

Men finnen sitter i absoluta kanten av läppen, precis ovanför en av överläppens ”bågar”(?).
Usch, det går inte ens att beskriva!

Det ser ut som att den lyser. Ni vet den amerikansk-nordpoliska renen Rudolph? Ja, och hans näsa?
Så.
Och ont gör skiten.

Dessutom gör den hela området nedanför sig skitstyvt. Så nu vet jag hur det känns med, typ, Resytlane och sån konstig skit man spritsar in i läppvävnaden.
Det är inte fantastiskt.
Inte alls, faktiskt.

Av Julian Hansen

Klicka på bilden för att få upp den stora versionen.

Just nu sitter jag och filar på hur Folkpartiet bäst skulle kunna övertyga folk – och med ”folk” menar jag såklart ”media” – om att en ökad svensk närvaro i Afghanistan är vettigt. Och jag gillar inte ens Folkpartiet.
Men ingenstans i mitt brainstormande verkar konceptet ”lägga fram vettiga argument” krypa fram.

För istället för en enkel, rättfram övertalning så handlar det ju faktiskt om lite ljusskygg manipulation.
Som alla är medvetna om sker!

Det är ett sånt bisarrt koncept.
Vi använder oss av något så odemokratiskt som att kontrollera informationsflöden, och att ge ut endast önskvärd information i vårt demokratiska system.
Och det känns ju konstigt att våra val i september inte ska bestämmas av vad som sas, utan vem som slet åt sig flest spaltmetrar så att den andra åsikten inte fick plats.
Eller för att den andra snubben bedrog sin fru.
Fast det diggar jag ju i hemlighet.

Och ännu värre är kanske tanken att jag tycker detta är ett sjukt kul ämne.
Ack, man lär ju kunna vinna VM i hyckleri efter den här utbildningen!

Men då är det ju en väldans tur att jag faktiskt inte tror på ett himmelrike och ett liv efter detta – för om det finns lär ju jag vara körd.

Södermalmsnytt, som kanske inte är den första publikation man söker sig till om man behöver en färsk nyhetsrapportering, hade publicerat en väldigt härlig sak;

”Flosklerna du inte klarar dig utan”, och däribland också myten om att Stockholmare är blyga och otrevliga.
Den kanske inte krossas helt hänsynslöst, men det var absolut en frisk fläkt.

Eftersom jag bott i Stockholm hela mitt liv så brukar jag anse att jag nog träffat alla olika typer av människor som kanske, eller kanske inte, gömmer sig i hufvudstadens mörka vrår.
Men ändå så bombarderas jag då och då med konstiga påståenden som jag aldrig verkar kunna hålla med om.

Typ, ”Folk är så otrevliga i Stockholms uteliv. Bara en jävla massa attention-whores!!” eller ”Fyfan, jag hatar Sveriges jävla jantelagsskit!”.
Eller min personliga favorit ”När jag var i [ett annat land med fungerande ekonomi] så blev jag asbra mottagen! Alla var trevliga till skillnad från här!”.

Att folk i Stockholms uteliv skulle vara otrevliga har jag aldrig upplevt.
Så länge man är snäll och trevlig är folk det, i regel, också tillbaka. Dessutom förstår jag inte hur nån kan bli sur över att en person vill hamna på ”Stureplans Snyggaste” eller dylikt.

Att Jantelagen på något sätt faktiskt skulle existera i verkligheten är värsta skitsnacket (är inte jantelagen norsk, ändå?). Visst, om någon uttrycker ett påtagligt hat mot människor som inte är lika bra som de själva inom ett visst område.
Men jag har aldrig varit med om att någon missunnar någon annan en triumf på pin kiv.
Så leta snarare efter ett grönögt monster än jantelagens förkämpar.

Och slutligen den, ack, så vanliga ”jag satt på ett flygplan en gång och hatar nu Sverige”-kommentaren som verkar kunna skutta ur människors munnar som en vårttäckt liten mutantgroda i både tid och otid.
Detta måste ju vara det ultimata beviset på att jantelagen faktiskt inte existerar, eftersom man säger den för att sänka andras nöje. ”Gillar du Marabou? Ja, pöbeln brukar ju göra det”, liksom.

Så att någon faktiskt tog ett steg i den, oj, så radikala riktningen ”Svenskar är inte Hitler” kändes befriande.

Visserligen kanske det inte är Brott och Straff-nivå på tankarna jag gjort tillgängliga för alla, men varje liten bit gör en skillnad!

Så om ni ser ”Fågelbok för Barn” säljas och den har lite fläckar på sig, då vet ni att det är mitt proletärssvett!

Vi säger ”nähä” ljudligt mentalt.

Vi är wannabe marknadskommunikatörer, vi har ganska stor koll!
Att studenters kunskapsnivå inte respekteras leder till ointresse och frustration.

Nä, tack och jävla lov för Final Fantasy i mobilen!! Annars skulle jag explodera i ett mycket argt moln.

Tidigare tänkte jag att det var en liten handdator som man kunde ringa från, och som alla andra telefoner hade ett par halvkassa spel.
Ja, det visade sig vara felaktigt.

För några dagar sen laddade min systerdotter ner Doodle Jump till min telefon – tydligen så har skaparna till det spelet blivit miljonärer – vilket visade sig vara ett läskigt roligt spel.

Sen upptäckte jag att – shit fack! – det finns Final Fantasy till iPhone!
Och inte vilka som helst – det första och andra i serien. Tack och lov med lite revampad grafik.

Detta innebär alltså att det absolut sista gruset av tvivel angående iPhones överlägsenhet försvann.
Ungefär samtidigt som jag betalade 65 kronor till Square Enix för att spela deras 22 år gamla spel.

Videon, som var ett näste av pinsamheter, är nu borta och världen är fri från dess korruption.

Kolla in det senaste klippet – det har inget namn!

It’s live!

En moderniserad version av ”Badger Song”, typ.

Jag beklagar hästpenisen.

[Anna Bergendahl vinner]

Ibland känner jag mig övertygad om att jag har nån form av sjukt malign förbannelse på mig.
Förutsatt att man ”har förbannelser på sig”. Min erfarenhet av terminologin kring dem är lite rostig.

För ibland – helt utan förvarning eller vettig anledning – så kan jag nysa. Till det brukar de flesta säga ”Mm… jag älskar att nysa”, eftersom det tydligen ska ligga ganska när orgasmer muskelkontraktionsmässigt.
Men för mig är det ett gissel!

För jag nyser aldrig en, två eller ens tre gånger!
Jag nyser i minst 10 minuter i sträck!

Alltså så har jag en privat liten rockkonsert med obligatorisk headbanging i huvet. Och om ni nånsin har headbangat oavbrutet i runt en kvart så vet ni också hur smärtsamt det kan vara.
Om man dessutom tänker på det stora övertryck som skapas i huvet när slemhinnorna i bihålorna svullnar så kan man också förstå varför det känns som att mitt huvud är fyllt med risgrynsgröt.

Och om man också tänker på att irriterade slemhinnor tenderar att klia, och att slemhinnor är en stor del av anläggningsytan i kroppen ovanför axlarna så förstår ni också att hela mitt kranium känns som ett stort eksem.

Ja, och det är anledningen till varför jag avskyr att nysa.
Och varför jag tror att jag nog har råkat förolämpa en häxa nån gång i mitt liv.

Skitkul, faktiskt. Visst, jag har ingen större användning för den, men hur kul är det inte att kunna live-sända sin fika som man har med sina kompisar?

Det enda problemet är att filmerna blir jävligt laggiga, och att jag inte kan koppla den till WordPress, heller.
Men skam den som ger sig!
Här ska experimenteras och trilskas med tekniken!