Men en upplevelse rikare!

Den här natten som precis förflutit kvalar lätt in på listan “De värsta nätterna i mitt liv”.

Varför?
Det ska jag berätta.

Det började med att jag gjorde mina vänner Linn och Tova sällskap på deras skolavslutningsfest. Jättetrevligt! De där konststudenterna är riktigt sympatiska!
Sen kutar vi vidare till krogen Pelikan. Fortfarande jättetrevligt.
Sen vandrar jag och Linn vidare i jakt på en fest i den sammetskatiga svärtan i Tanto. Inte lika trevligt – det är mycket vandra runt i blindo inblandat.

Sen skiljs vi åt när vi inte hittar nån fest.
Och nu börjar det roliga. För er.
För det var fan inte roligt för mig.

Jag kommer fram till porten som leder in i mitt hus. Jag har glömt mina nycklar hemma, men det visste jag. Och det var lugnt eftersom jag hade kommit överens med mor min att jag bara skulle ringa, och så skulle hon komma ner och öppna åt mig.
Men dessa jävla smartphones… ja, de drar väldigt mycket el. Och min hade ingen.

“Jaha? Varför är detta så fruktansvärt? Bara låna nåns mobil, hallå!”
Tack för denna värdefulla input.
Men jag kan inga nummer utantill.
“Jaha, så ring 118118!”
Ja, och nu kommer det – trumvirvel, tack! – ingen svara när ett okänt nummer ringer mitt i natten!

Vad gör man i detta läge? Man får inte tag på någon och är utelåst.
Jag vet inte vad man gör, men jag sover, i alla fall, utomhus.

Först i en port, men det blev snabbt för kallt. Speciellt när jag tog en gipssäck från en byggarbetsplats för att använda som rumpkudde.
Jag stod upp och sov på 7Eleven, Mariatorget. Fan vad de är trevliga där, förresten! Grymt!
Sen så crashade jag på en bänk i Mariatorgets tunnelbana. Förvånansvärt bekvämt.

Ja, jag har haft trevligare nätter.

Skräckblandad njutning

Shit.

Snart är skolan slut, sommarn har precis börjat och pressen för att hitta sommarjobb har legat tungt ett tag.

Och nu ser det ganska ljust ut, faktiskt!
Runt kl. 12 imorgon så kommer jag väl att komma hem och lägga mig på golvet och grunna över vad “jag verkligen inte borde sagt” eller “det är så intressant att lungornas storlek står i direkt proportion till hur nervös man är”.

Men kanske – kanske! – kommer jag också att bli webbredaktör. Och det är minst 3 nyanser coolare än att säga “jo, öh, jag är student” på fester!

Men jag har inte tid att skriva! Jag måste ansa, putsa och trimma varje del av min kropp!
Fin ska man vara på intervju!

Det var som en argumentskredit. “Jo, jag lovar – jag har kredibiliteten. Lite på mig nu så kan jag ge er fakta senare!”

Ponera att någon lägger fram ett argument i en debatt.
Tänk sen att det inte låter helt overkligt.
Och att motståndarsidan mest har principer att luta sig på.
Då kanske man tror på det faktiska argumentet.

De senaste åren har min syn på (olaglig)fildelning skakats. Först när det kom så brydde jag mig inte, sen vände jag mig emot det, och på senare tid har jag inte varit så säker.
Som ung så har jag ju befunnit mig i en miljö där man hellre friade än fällde Pirate Bay-personerna, till exempel.

Och den enda anledningen till varför jag inte varit 100% emot fildelning är att många har sagt att “de som delar filer går också på konserter och köper sen också folks skivor och grejer på riktigt!”, de menade alltså att ingen vinst gick förlorad.
De som har sagt att det är deras rätt, av nån jävla anledning, att ta musik från nätet gratis har jag aldrig lyssnat på – de är riktigt kassa i skallbenet.

Men tydligen så har inte hela “det är ett offerlöst brott”-argumentet bevisats förns nu!
Jag känner mig fett lurad!

Jag bara antog – och man ska aldrig anta! – att detta argument faktiskt baserades på hård, kall, okännande, vetenskaplig fakta.
Men icke!

Men, ja ja, mina principer gnyr och gnäller lite, men nu kan jag, åtminstone, tycka lite bättre om fildelning.
Bestämt mig har jag dock inte.

I’m an information junky

Jag är en sån otrolig nörd.

Vi har en mindre uppgift nu här på sluttampen på terminen, nämligen att vi ska recensera 5st vetenskapliga artiklar inom ämnet “PR”.
Först tyckte jag det lät mest som att kontinuerligt bonka huvet i väggen.

I alla fall tills jag insåg att vi skulle leta upp artiklarna själva.
Och att universitetsstudenter sitter på världens jävla juvel!

Science Direct – en asfet databas där en massa vetenskapliga artiklar samlas! Typ, som en elefantkyrkogård fast utan alla skelettdelar.
Ja, och elefanter.

Jag spanar runt där nu, och jag saliverar bokstavligen.
Detta ska bli hur kul som helst!

Vi har ett love-hate-relationship

Igår ansökte jag till ett jobb som marknadsassistent. Såna där jobbportaler för studenter är genialiska.

Det jobbigaste tycker jag dock är att skriva personliga brev, och speciellt till ett jobb som man, i stort sett, pluggar till.
Man vill förmedla engagemang men samtidigt verka trevlig.

Hela den situationen gjorde mig extremt nervös.
Jag höll händerna över tangentbordet, intog en “försjunken i tankar”-position och lät tankarna flöda.

Tyvärr så var det enda som faktiskt började flöda svett från mina armhålor. Ganska mycket, dessutom. Och så kände jag mig väldigt förvirrad över att det inte uppenbarades text på skärmen.
För skrev gjorde jag tydligen inte.

Istället satt jag där i en kvart och vibrerade svettdrypandes medan jag stirrade ilsket på datorskärmen.
Och det enda jag fick tillbaka var ett kallt, okännande sken.

Hoppas ingen av dem är religiösa

Det känns som att varje gång man läser Aftonbladet så får man en ny anledning att avsky den.

Nu handlar det om det där trippelmordet i Härnösand igår. Läskig historia.
Och nu är ju en person gripen, och han har också erkänt. Det visar sig att det var brorsan till barnen som mördades.
Usch, obehagligt.

Så då tänkte aftonbladets nyhetsredaktion att hela hans namn och hans ansikte skulle publiceras.
Dessutom skulle man publicera ganska detaljerad information om hans familj.

Vafan, liksom?
I en mindre stad – eller till och med stora städer! – så blir det alldeles för lätt att ta reda på vilka hans familjemedlemmar är. Och att de inte skulle bli brännmärkta av att ha en mördare i släkten som de inte visste om tror ingen.

Så då undrar man ju verkligen hur viktigt det är att sälja dessa lösnummer.
Och om aftonbladets redaktion vet vad som är journalistik och vad som är sensations- och smärtmäklande.

Vad menar du?!

Ni vet den där konstiga reklamen för Försäkringskassan att “vi har förändrats, men vill ha din hjälp. Vi har 100 helt vardagliga föremål som vi byter mot 100 idéer om hur vi kan bli bättre!”

Jag gick in på deras sida för att kolla och, ja, det är faktiskt helt vanliga grejer. Typ, penntroll och grejer.
Dessutom är det asfreaky musik – sån där som bor i mardrömmarnas land.

Jag fattar inte riktigt varför de gör detta.
Det finns en princip som heter “Den lilla gåvans makt”, vilket helt enkelt betyder att om man erbjuder e liten gåva i utbyte mot ett köp så ökar chanserna lavinartat att ett köp genomförs.
Seriöst, det var ett magasin som skickade med en 50-öring med sina prenumerationsformulär. Antalet prenumeranter ökade massivt det året.
Det är också anledningen till att det finns godis på kontor!

Men kan det vara en sån sak?
Eller är den här kampanjen ett försök att förbättra människors attityd gentemot Försäkringskassan genom att säga “Jo, men nu är du delaktig. Alltså kan du aldrig mer klaga på oss! Även om vi sabbar ditt liv! Mwaha!”

Nä, jag fattar inte.
Och nu har mardrömsmusiken snurrat runt i bakgrunden här alldeles för länge, så jag börjar tappa greppet om verkligheten.