Men en upplevelse rikare!

Den här natten som precis förflutit kvalar lätt in på listan ”De värsta nätterna i mitt liv”.

Varför?
Det ska jag berätta.

Det började med att jag gjorde mina vänner Linn och Tova sällskap på deras skolavslutningsfest. Jättetrevligt! De där konststudenterna är riktigt sympatiska!
Sen kutar vi vidare till krogen Pelikan. Fortfarande jättetrevligt.
Sen vandrar jag och Linn vidare i jakt på en fest i den sammetskatiga svärtan i Tanto. Inte lika trevligt – det är mycket vandra runt i blindo inblandat.

Sen skiljs vi åt när vi inte hittar nån fest.
Och nu börjar det roliga. För er.
För det var fan inte roligt för mig.

Jag kommer fram till porten som leder in i mitt hus. Jag har glömt mina nycklar hemma, men det visste jag. Och det var lugnt eftersom jag hade kommit överens med mor min att jag bara skulle ringa, och så skulle hon komma ner och öppna åt mig.
Men dessa jävla smartphones… ja, de drar väldigt mycket el. Och min hade ingen.

”Jaha? Varför är detta så fruktansvärt? Bara låna nåns mobil, hallå!”
Tack för denna värdefulla input.
Men jag kan inga nummer utantill.
”Jaha, så ring 118118!”
Ja, och nu kommer det – trumvirvel, tack! – ingen svara när ett okänt nummer ringer mitt i natten!

Vad gör man i detta läge? Man får inte tag på någon och är utelåst.
Jag vet inte vad man gör, men jag sover, i alla fall, utomhus.

Först i en port, men det blev snabbt för kallt. Speciellt när jag tog en gipssäck från en byggarbetsplats för att använda som rumpkudde.
Jag stod upp och sov på 7Eleven, Mariatorget. Fan vad de är trevliga där, förresten! Grymt!
Sen så crashade jag på en bänk i Mariatorgets tunnelbana. Förvånansvärt bekvämt.

Ja, jag har haft trevligare nätter.

Skräckblandad njutning

Shit.

Snart är skolan slut, sommarn har precis börjat och pressen för att hitta sommarjobb har legat tungt ett tag.

Och nu ser det ganska ljust ut, faktiskt!
Runt kl. 12 imorgon så kommer jag väl att komma hem och lägga mig på golvet och grunna över vad ”jag verkligen inte borde sagt” eller ”det är så intressant att lungornas storlek står i direkt proportion till hur nervös man är”.

Men kanske – kanske! – kommer jag också att bli webbredaktör. Och det är minst 3 nyanser coolare än att säga ”jo, öh, jag är student” på fester!

Men jag har inte tid att skriva! Jag måste ansa, putsa och trimma varje del av min kropp!
Fin ska man vara på intervju!

Det var som en argumentskredit. ”Jo, jag lovar – jag har kredibiliteten. Lite på mig nu så kan jag ge er fakta senare!”

Ponera att någon lägger fram ett argument i en debatt.
Tänk sen att det inte låter helt overkligt.
Och att motståndarsidan mest har principer att luta sig på.
Då kanske man tror på det faktiska argumentet.

De senaste åren har min syn på (olaglig)fildelning skakats. Först när det kom så brydde jag mig inte, sen vände jag mig emot det, och på senare tid har jag inte varit så säker.
Som ung så har jag ju befunnit mig i en miljö där man hellre friade än fällde Pirate Bay-personerna, till exempel.

Och den enda anledningen till varför jag inte varit 100% emot fildelning är att många har sagt att ”de som delar filer går också på konserter och köper sen också folks skivor och grejer på riktigt!”, de menade alltså att ingen vinst gick förlorad.
De som har sagt att det är deras rätt, av nån jävla anledning, att ta musik från nätet gratis har jag aldrig lyssnat på – de är riktigt kassa i skallbenet.

Men tydligen så har inte hela ”det är ett offerlöst brott”-argumentet bevisats förns nu!
Jag känner mig fett lurad!

Jag bara antog – och man ska aldrig anta! – att detta argument faktiskt baserades på hård, kall, okännande, vetenskaplig fakta.
Men icke!

Men, ja ja, mina principer gnyr och gnäller lite, men nu kan jag, åtminstone, tycka lite bättre om fildelning.
Bestämt mig har jag dock inte.

I’m an information junky

Jag är en sån otrolig nörd.

Vi har en mindre uppgift nu här på sluttampen på terminen, nämligen att vi ska recensera 5st vetenskapliga artiklar inom ämnet ”PR”.
Först tyckte jag det lät mest som att kontinuerligt bonka huvet i väggen.

I alla fall tills jag insåg att vi skulle leta upp artiklarna själva.
Och att universitetsstudenter sitter på världens jävla juvel!

Science Direct – en asfet databas där en massa vetenskapliga artiklar samlas! Typ, som en elefantkyrkogård fast utan alla skelettdelar.
Ja, och elefanter.

Jag spanar runt där nu, och jag saliverar bokstavligen.
Detta ska bli hur kul som helst!

Vi har ett love-hate-relationship

Igår ansökte jag till ett jobb som marknadsassistent. Såna där jobbportaler för studenter är genialiska.

Det jobbigaste tycker jag dock är att skriva personliga brev, och speciellt till ett jobb som man, i stort sett, pluggar till.
Man vill förmedla engagemang men samtidigt verka trevlig.

Hela den situationen gjorde mig extremt nervös.
Jag höll händerna över tangentbordet, intog en ”försjunken i tankar”-position och lät tankarna flöda.

Tyvärr så var det enda som faktiskt började flöda svett från mina armhålor. Ganska mycket, dessutom. Och så kände jag mig väldigt förvirrad över att det inte uppenbarades text på skärmen.
För skrev gjorde jag tydligen inte.

Istället satt jag där i en kvart och vibrerade svettdrypandes medan jag stirrade ilsket på datorskärmen.
Och det enda jag fick tillbaka var ett kallt, okännande sken.

Hoppas ingen av dem är religiösa

Det känns som att varje gång man läser Aftonbladet så får man en ny anledning att avsky den.

Nu handlar det om det där trippelmordet i Härnösand igår. Läskig historia.
Och nu är ju en person gripen, och han har också erkänt. Det visar sig att det var brorsan till barnen som mördades.
Usch, obehagligt.

Så då tänkte aftonbladets nyhetsredaktion att hela hans namn och hans ansikte skulle publiceras.
Dessutom skulle man publicera ganska detaljerad information om hans familj.

Vafan, liksom?
I en mindre stad – eller till och med stora städer! – så blir det alldeles för lätt att ta reda på vilka hans familjemedlemmar är. Och att de inte skulle bli brännmärkta av att ha en mördare i släkten som de inte visste om tror ingen.

Så då undrar man ju verkligen hur viktigt det är att sälja dessa lösnummer.
Och om aftonbladets redaktion vet vad som är journalistik och vad som är sensations- och smärtmäklande.

Vad menar du?!

Ni vet den där konstiga reklamen för Försäkringskassan att ”vi har förändrats, men vill ha din hjälp. Vi har 100 helt vardagliga föremål som vi byter mot 100 idéer om hur vi kan bli bättre!”

Jag gick in på deras sida för att kolla och, ja, det är faktiskt helt vanliga grejer. Typ, penntroll och grejer.
Dessutom är det asfreaky musik – sån där som bor i mardrömmarnas land.

Jag fattar inte riktigt varför de gör detta.
Det finns en princip som heter ”Den lilla gåvans makt”, vilket helt enkelt betyder att om man erbjuder e liten gåva i utbyte mot ett köp så ökar chanserna lavinartat att ett köp genomförs.
Seriöst, det var ett magasin som skickade med en 50-öring med sina prenumerationsformulär. Antalet prenumeranter ökade massivt det året.
Det är också anledningen till att det finns godis på kontor!

Men kan det vara en sån sak?
Eller är den här kampanjen ett försök att förbättra människors attityd gentemot Försäkringskassan genom att säga ”Jo, men nu är du delaktig. Alltså kan du aldrig mer klaga på oss! Även om vi sabbar ditt liv! Mwaha!”

Nä, jag fattar inte.
Och nu har mardrömsmusiken snurrat runt i bakgrunden här alldeles för länge, så jag börjar tappa greppet om verkligheten.

Such ugly pain!

Fan, jag har fått en jävla finne på min läpp.
Eller, inte på själva läppen, antar jag. Man kan nog inte få finnar på slemhinnor.

Men finnen sitter i absoluta kanten av läppen, precis ovanför en av överläppens ”bågar”(?).
Usch, det går inte ens att beskriva!

Det ser ut som att den lyser. Ni vet den amerikansk-nordpoliska renen Rudolph? Ja, och hans näsa?
Så.
Och ont gör skiten.

Dessutom gör den hela området nedanför sig skitstyvt. Så nu vet jag hur det känns med, typ, Resytlane och sån konstig skit man spritsar in i läppvävnaden.
Det är inte fantastiskt.
Inte alls, faktiskt.

Vilken tur att åtminstone jag älskar mig själv!

Man är nog lite för nördig när man tycker typsnittshumor är askul;

Av Julian Hansen

Klicka på bilden för att få upp den stora versionen.

Grått är min favoritfärg, helst moraliskt grått

Ibland slås jag av vilka konstiga sociala strukturer vi har byggt upp. Men främst hur konstigt vi ser på dessa strukturer.
Ungefär samtidigt börjar jag förstå varför folk kan verka ganska skeptiska när jag säger att jag pluggar reklam och PR.

Just nu sitter jag och filar på hur Folkpartiet bäst skulle kunna övertyga folk – och med ”folk” menar jag såklart ”media” – om att en ökad svensk närvaro i Afghanistan är vettigt. Och jag gillar inte ens Folkpartiet.
Men ingenstans i mitt brainstormande verkar konceptet ”lägga fram vettiga argument” krypa fram.

För istället för en enkel, rättfram övertalning så handlar det ju faktiskt om lite ljusskygg manipulation.
Som alla är medvetna om sker!

Det är ett sånt bisarrt koncept.
Vi använder oss av något så odemokratiskt som att kontrollera informationsflöden, och att ge ut endast önskvärd information i vårt demokratiska system.
Och det känns ju konstigt att våra val i september inte ska bestämmas av vad som sas, utan vem som slet åt sig flest spaltmetrar så att den andra åsikten inte fick plats.
Eller för att den andra snubben bedrog sin fru.
Fast det diggar jag ju i hemlighet.

Och ännu värre är kanske tanken att jag tycker detta är ett sjukt kul ämne.
Ack, man lär ju kunna vinna VM i hyckleri efter den här utbildningen!

Men då är det ju en väldans tur att jag faktiskt inte tror på ett himmelrike och ett liv efter detta – för om det finns lär ju jag vara körd.

Vi är dock bra på att gnälla, sannerligen!

Imorse levererades en liten bunt glädje i en otippad förpackning.

Södermalmsnytt, som kanske inte är den första publikation man söker sig till om man behöver en färsk nyhetsrapportering, hade publicerat en väldigt härlig sak;

”Flosklerna du inte klarar dig utan”, och däribland också myten om att Stockholmare är blyga och otrevliga.
Den kanske inte krossas helt hänsynslöst, men det var absolut en frisk fläkt.

Eftersom jag bott i Stockholm hela mitt liv så brukar jag anse att jag nog träffat alla olika typer av människor som kanske, eller kanske inte, gömmer sig i hufvudstadens mörka vrår.
Men ändå så bombarderas jag då och då med konstiga påståenden som jag aldrig verkar kunna hålla med om.

Typ, ”Folk är så otrevliga i Stockholms uteliv. Bara en jävla massa attention-whores!!” eller ”Fyfan, jag hatar Sveriges jävla jantelagsskit!”.
Eller min personliga favorit ”När jag var i [ett annat land med fungerande ekonomi] så blev jag asbra mottagen! Alla var trevliga till skillnad från här!”.

Att folk i Stockholms uteliv skulle vara otrevliga har jag aldrig upplevt.
Så länge man är snäll och trevlig är folk det, i regel, också tillbaka. Dessutom förstår jag inte hur nån kan bli sur över att en person vill hamna på ”Stureplans Snyggaste” eller dylikt.

Att Jantelagen på något sätt faktiskt skulle existera i verkligheten är värsta skitsnacket (är inte jantelagen norsk, ändå?). Visst, om någon uttrycker ett påtagligt hat mot människor som inte är lika bra som de själva inom ett visst område.
Men jag har aldrig varit med om att någon missunnar någon annan en triumf på pin kiv.
Så leta snarare efter ett grönögt monster än jantelagens förkämpar.

Och slutligen den, ack, så vanliga ”jag satt på ett flygplan en gång och hatar nu Sverige”-kommentaren som verkar kunna skutta ur människors munnar som en vårttäckt liten mutantgroda i både tid och otid.
Detta måste ju vara det ultimata beviset på att jantelagen faktiskt inte existerar, eftersom man säger den för att sänka andras nöje. ”Gillar du Marabou? Ja, pöbeln brukar ju göra det”, liksom.

Så att någon faktiskt tog ett steg i den, oj, så radikala riktningen ”Svenskar är inte Hitler” kändes befriande.

Kulturarbetare

Idag har jag slagit ett slag för kulturens fortlevnad! Faktiskt runt 300 slag.
300 böcker som nu kan snigla sin väg ut till närmsta bokaffär.

Visserligen kanske det inte är Brott och Straff-nivå på tankarna jag gjort tillgängliga för alla, men varje liten bit gör en skillnad!

Så om ni ser ”Fågelbok för Barn” säljas och den har lite fläckar på sig, då vet ni att det är mitt proletärssvett!

Första hjälpen

Jag uppskattar inte föreläsningar som tar upp saker som ”annonsering i dagspress är på tillbakagång”.

Vi säger ”nähä” ljudligt mentalt.

Vi är wannabe marknadskommunikatörer, vi har ganska stor koll!
Att studenters kunskapsnivå inte respekteras leder till ointresse och frustration.

Nä, tack och jävla lov för Final Fantasy i mobilen!! Annars skulle jag explodera i ett mycket argt moln.

It’s alive!!!

Jag har verkligen missbedömt iPhone som en spelplatform.

Tidigare tänkte jag att det var en liten handdator som man kunde ringa från, och som alla andra telefoner hade ett par halvkassa spel.
Ja, det visade sig vara felaktigt.

För några dagar sen laddade min systerdotter ner Doodle Jump till min telefon – tydligen så har skaparna till det spelet blivit miljonärer – vilket visade sig vara ett läskigt roligt spel.

Sen upptäckte jag att – shit fack! – det finns Final Fantasy till iPhone!
Och inte vilka som helst – det första och andra i serien. Tack och lov med lite revampad grafik.

Detta innebär alltså att det absolut sista gruset av tvivel angående iPhones överlägsenhet försvann.
Ungefär samtidigt som jag betalade 65 kronor till Square Enix för att spela deras 22 år gamla spel.

Tack och lov att varje fylla inte filmas så att man kan titta på det dagen efter…

Allt känns bättre när man är full, och kanske speciellt hela konceptet ”kolla på oss när vi super – live!”

Videon, som var ett näste av pinsamheter, är nu borta och världen är fri från dess korruption.

Extremt omotiverat och ganska dumt

Om ni, av nån anledning, skulle vilja följa mig och Hampus bli fulla  på mer och mindre äcklig öl så gå in här!!!

Kolla in det senaste klippet – det har inget namn!

It’s live!

En oändlig länga av smärta

Bara för att min kompis Robban lyckades pränta in en jävligt dålig sång i mitt huvud så delar jag med mig av den.
För det är ju ändå det som är det vackra med viral spridning – det är som en förbannad jävla sjukdom som inget mentalt penicillin hjälper mot;

En moderniserad version av ”Badger Song”, typ.

Jag beklagar hästpenisen.

Palla träffas och titta på Melodifestivalen när man har Facebook!

[Anna Bergendahl vinner]

De där jävla häxorna, asså

Gah.

Ibland känner jag mig övertygad om att jag har nån form av sjukt malign förbannelse på mig.
Förutsatt att man ”har förbannelser på sig”. Min erfarenhet av terminologin kring dem är lite rostig.

För ibland – helt utan förvarning eller vettig anledning – så kan jag nysa. Till det brukar de flesta säga ”Mm… jag älskar att nysa”, eftersom det tydligen ska ligga ganska när orgasmer muskelkontraktionsmässigt.
Men för mig är det ett gissel!

För jag nyser aldrig en, två eller ens tre gånger!
Jag nyser i minst 10 minuter i sträck!

Alltså så har jag en privat liten rockkonsert med obligatorisk headbanging i huvet. Och om ni nånsin har headbangat oavbrutet i runt en kvart så vet ni också hur smärtsamt det kan vara.
Om man dessutom tänker på det stora övertryck som skapas i huvet när slemhinnorna i bihålorna svullnar så kan man också förstå varför det känns som att mitt huvud är fyllt med risgrynsgröt.

Och om man också tänker på att irriterade slemhinnor tenderar att klia, och att slemhinnor är en stor del av anläggningsytan i kroppen ovanför axlarna så förstår ni också att hela mitt kranium känns som ett stort eksem.

Ja, och det är anledningen till varför jag avskyr att nysa.
Och varför jag tror att jag nog har råkat förolämpa en häxa nån gång i mitt liv.

Webb 2.0, tjoho!

Jag upptäckte att jag har en app på min iPhone som heter Bambuser.
En riktigt listig liten grej – den låter mig sända saker live som jag filmar med mobilen.

Skitkul, faktiskt. Visst, jag har ingen större användning för den, men hur kul är det inte att kunna live-sända sin fika som man har med sina kompisar?

Det enda problemet är att filmerna blir jävligt laggiga, och att jag inte kan koppla den till WordPress, heller.
Men skam den som ger sig!
Här ska experimenteras och trilskas med tekniken!

Antropologiska årstider

Det är varken nytt eller en hemlighet att det i varje svensks hjärta gömmer sig en liten impuls att dö och döda alla i sin omgivning 6 månader om året.
Vinterhalvåret, för att vara exakt.

För de flesta yttras dessa önskningar på inget annat vis än att kanske fnysa åt glada människor, supa alldeles för mycket eller att trolla på forum.
För de få av oss som har en estetisk fallenhet väcks ett behov att spegla detta mindset till fullo.

Som Fuldesign från FromSthlm – ett designkollektiv som riktar sig främst mot internationella kunder.

Man blir alldeles kall och sträv inombords.
Precis som en svensk vinter ska vara.

Jag känner mig smutsig

Analen.

Det är inte bra när man tittar på klockan och fattar att man missat repriser av Grey´s Anatomy.

Och att man faktiskt bryr sig…

Gränser med en nypa salt

Igår så upplevde jag det där som man – varje gång man upplever det – lovar sig att man aldrig ska uppleva igen.
Vilket man gör.
Men eftersom många också kan hålla med den ovanstående satsen (när den väl behagas förklara sig själv), så gör det oss alla till en bunt lögnare.

Det jag pratar om är att vara bakis på en vardag.
En sån där vardag som betyder antingen skola eller jobb. Att förbanna mig själv för att ”jag drack för mycket igår…” har jag försökt överge.
Det är en förlorad kamp, ändå.

Men det nya slaget är just att inte dricka alldeles för mycket innan man ska prestera akademiskt eller liknande.
Synd bara att det är så väldans gott med öl…

The time of gnälling is over

Jag känner att jag inte gnällt på bristen av manssmycken där ute i den vida världen på ett tag.

Och, faktiskt, så ska jag inte göra det nu heller.
Jag tror nämligen att jag hittat en del smycken som är fett androgyna, och de har dessutom pärlor(ish) på sig!

Märket heter ”Made with Molecules”, och är modeller av olika molekyler som vi handskas med varje dag.
Den ovan är, såklart, koffein.

Jag vet inte vad det är som gör dessa androgyna, men det kan vara de hexagonala formerna. Plus att de är modeller av molekyler, så man kan alltid gömma sig bakom en inneboende nördighet.

Och, öhm, här är en DMT-molekyl.
Ett sjukt hallucinogent ämne som finns i en rad olika knark, växter och också människor.
Om man är på det humöret, liksom.

Uppgraderade barnprogram

Det är så skönt att titta på rådumma fantasy-serier ibland.
Man blir så härligt mentalt outmanad.

Inga moraliska gråzoner existerar, och sensmoraler flödar likt mjölk och honung i det förlovade landet.

Den aktuella – vad ska vi kalla det? – simple-relief är definitivt Kanal 6 ”Legend of the Seeker”.

Seriöst, det är som Björnes Magasin.
Fast med en massa svärd och eldklot och grejer.

Björne v. 2.

The Blind Men and the Elephant

Kanske något man borde tänka på nästa gång man hamnar i en konflikt.
Det var dock menat att illustrera hur fånigt det är att påstå att det finns en bästa företagsstrategi som löser alla problem, men jag är villig att använda den i en annan kontext;

It was six men of Indostan
To learning much inclined,
Who went to see the Elephant
(Though all of them were blind)
That each by observation
Might satisfy his mind

The First approached the Elephant
And happening to fall
Against his broad and sturdy side
At one began to brawl;
”God bless me but the Elephant
Is very like a wall.”

The Second, feeling of the tusk,
Cried, ”Ho! What have we here
So very round and smooth and sharp?
To me ’tis mighty clear
This wonder of an Elephant
Is very like a spear!”

The Third approached the animal,
And happening to take
The squirming trunk within his hands,
Thus boldly up and spake;
”I see” qouth he, ”The Elephant
Is very like a snake!”

The Fourth reached out an eager hand,
And felt around the knee,
”What most this wondrous beast is like
Is mighty plain” quoth he;
” ‘Tis clear enough the Elephant
Is very like a tree!”

The Fifth, who chanced to touch the ear,
Said: ”E’en the blindest man
Can tell what this resembles most;
Deny the fact who can,
This marvel of an Elephant
Is very like a fan!”

The Sixth no sooner had begun
About the beast to grope,
Than, seizing on the swinging tail
That fell within his scope,
”I see” quoth he, ”the Elephant
Is very like a rope!”

And so theese men of Indostan
Disputed loud and long,
Each of his own opinion
Exceeding stiff and strong,
Though each was partly in the right,
And all were in the wrong!

Moral
So oft in theologic wars,
The disputants, I ween,
Rail on in utter ignorance
Of what each other mean,
And spake about an Elephant
Not one of them has seen!

Yay för andras visdomsord!
John Godfrey Saxes, för att vara exakt.

Utvecklingen kommer följas noggrant

Det har kommit en sjukt cool applikation – ja, jag vet att det har blivit ett ”iPhone-ord”, men det finns applikationer för annat också – som heter Pivot.
Och om den lyckas förfinas och förbättras så kommer det göra informationssökande något oändligt enklare, roligare och mindre frustrerande.

Det går nämligen ut på att den använder ens sökord och tar upp allt den hittar som uppfyller de kriterierna i ett grafiskt gränssnitt liknande tabeller – det ser lite ut som en mapp full med .jpgs som förhandsvisas, och varje bild representerar en webbplats.
Därifrån kan man vidare förfina sina sökningar eller använda sig av information man hittar i de individuella bilderna, zooma in för att kolla närmre på sidan, zooma ut för att se andra sidor med liknande information (Det kommer bli så lätt att skriva uppsatser!!) och söka nya sidor med liknande eller exakt samma innehåll som en viss bild.

Och, ja, egentligen är det inte så annorlunda från Google, eftersom sidorna sorteras på ett liknande sätt där.
Men tanken med Pivot är att det inte ska finnas någon prioritering. Istället ska allt material den hittar visas, och användaren får själv – inte söka, snarare browsa – sig till dit den vill.
Alltså, ingen mer irriterande siduppdelning som Google har.

Det enda läskiga kanske är att den också håller koll på ens sökhistorik – precis som vilken annan webbläsare som helst – på ett väldigt lättolkat sätt.
Alltså, där det skulle behövas en person med stor förståelse för programmering för att dechiffrera ens sökhistorik är allt i Pivot redan presenterat i visuella diagram.
Detta skapades såklart för att hjälpa användaren och inte SpyWare, men det kan ju bli en bieffekt.

Kolla in videon här;

Och kolla in Pivot här.

***EDIT***

Fack, hora, helvete och jävlar!

Det märks att det är Microsoft som gjort den här skiten!
Man måste antingen ha Windows Vista eller Windows 7!!
JÄVLA VINSTSÖKANDE ENTITET!!!

Det har kommit en sjukt cool applikation – ja, jag vet att det har blivit ett ”iPhone-ord”, men det finns applikationer för annat också – som heter Pivot.
Och om den lyckas förfinas och förbättras så kommer det göra informationssökande något oändligt enklare, roligare och mindre frustrerande.

Det går nämligen ut på att den använder ens sökord och tar upp allt den hittar som uppfyller de kriterierna i ett grafiskt gränssnitt liknande tabeller – det ser lite ut som en mapp full med .jpgs som förhandsvisas, och varje bild representerar en webbplats.
Därifrån kan man vidare förfina sina sökningar eller använda sig av information man hittar i de individuella bilderna, zooma in för att kolla närmre på sidan, zooma ut för att se andra sidor med liknande information (Det kommer bli så lätt att skriva uppsatser!!) och söka nya sidor med liknande eller exakt samma innehåll som en viss bild.

Och, ja, egentligen är det inte så annorlunda från Google, eftersom sidorna sorteras på ett liknande sätt där.
Men tanken med Pivot är att det inte ska finnas någon prioritering. Istället ska allt material den hittar visas, och användaren får själv – inte söka, snarare browsa – sig till dit den vill.
Alltså, ingen mer irriterande siduppdelning som Google har.

Det enda läskiga kanske är att den också håller koll på ens sökhistorik – precis som vilken annan webbläsare som helst – på ett väldigt lättolkat sätt.
Alltså, där det skulle behövas en person med stor förståelse för programmering för att dechiffrera ens sökhistorik är allt i Pivot redan presenterat i visuella diagram.
Detta skapades såklart för att hjälpa användaren och inte SpyWare, men det kan ju bli en bieffekt.

Kolla in videon här;

Och kolla in Pivot här.

Knäppa idéer, fantastiska initiativ?

Man måste uppmuntra och stödja knäppa idéer, som att låta sin 5-åriga lillebror skriva en serie som man själv som 30-årig serietecknare illustrerar.

Ja, som Axe Cop, då.

Det är den senaste virala succén och, ja, jag gillar rörelser.

Nu när de ändå ansträngt sig så…

Om ni liksom jag inte vetat egentligen hur satelliter fungerar, men varit ganska nöjda med vetskapen att de möjliggör kommunikationer världen över så har jag ett roligt, och väldans snyggt, tips.

Kolla in Astras ”Satellites: A Users Manual”, som är menad att upplysa möjliga kunder om fördelarna med satelliter.
Men jag säger att vi bara utnyttjar deras kampanj för estetiska och akademiska syften.
För sån är jag – en igel på företagsvärldens halspulsåder.

Det finns 7 delar totalt, alla sjukt snygga.

Vårens vikt

Ingenting går upp mot att vakna till plåtslagarnas parningsrop som ekar mellan takåsarna.
Då vet man sannerligen att det är vår i staden.

Eller, egentligen vinter. Jag menar, deras jobb är ju att kuta runt på tak och bonka ner is och snö innan den krossar någon oskyldig förbipasserande.
Men det är mars, så jag håller fast vid att det banne mig är vår.

Plus att om det inte blir varmt snart så kommer plåtslagarnas parninscykel vridas till, och då kommer detta års kull komma alldeles för sent!